Ekonomiskt misslyckande väcker förändringsvilja i Latinamerika

October 07, 2005

7 Oktober 2005
På engelska | På spanska

Ekonomiskt misslyckande väcker förändringsvilja i Latinamerika

Mark Weisbrot 

Knight-Ridder/Tribune Information Services – 7 Oktober, 2005
Providence Journal (Rhode Island) – 9 Oktober, 2005
eTaiwan News – 9 Oktober, 2005
Duluth News-Tribune (Minnesota) – 10 Oktober, 2005
Miami Herald (Florida) – 15 Oktober, 2005

De ekonomiska och politiska förändringarnas vindar är på väg att blåsa upp i kraftig storm i Latinamerika, och det är inte svårt att förstå varför. Regionen har fått utstå ett ekonomiskt misslyckande de senaste 25 åren, ett misslyckande som saknar motsvarighet under dess moderna historia.

På en konferens i Bogota, Colombias huvudstad, som hölls i förra veckan efterlyste Jose Serra, brasilianska Sao Paolos borgmästare, en ny ekonomisk politik eftersom han anser att Washington-modellen misslyckats.

Serra, som tjänstgjorde som hälsominister i den föregående mittenregeringen, påpekade att Brasilien hade en av de snabbast växande ekonomierna i världen under 1960- och 1970-talet. Sedan 1980 har Brasiliens tillväxt per person ökat med mindre än en halv procent per år.

Serra har rätt. Brasilien skulle ha haft en europeisk levnadsstandard i dag om ekonomin skulle ha fortsatt växa som den gjorde innan 1980. Detsamma gäller för Mexico, som fördubblade sin ekonomiska tillväxt per person mellan 1960 och 1980, men som sedan dess har sett en utveckling utan någon glans.

För regionen i sin helhet har tillväxten gått från omkring 82 procent av BNP (eller inkomst) per capita mellan 1960 och 1980 till 9 procent mellan 1980 och 2000 och slutligen futtiga 1 procent mellan 2000 och 2005.

Det går inte att måla över en sådan kollaps. En och en halv generation har förlorat en chans att förbättra sina levnadsförhållanden.

En utveckling som dirigerades från Washington

Misslyckandet skedde under en period då regeringarna runt omkring i Latinamerika införde ett antal ekonomiska reformer för att främja den ekonomiska tillväxten. Dessa reformer förespråkades kraftigt av USA och av USA-dominerade institutioner, som Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken. De ekonomiska och politiska påtryckningarna var ibland betydliga.

Handeln liberaliserades och tullavgifterna sänktes till omkring hälften av 1970-talets nivåer. Hinder mot utländska investeringar och kapitalflöden togs bort eller minskades kraftigt i flera av de latinamerikanska länderna.

Endast under 1990-talet privatiserades statliga företag till ett värde av 178 miljarder USA-dollar, vilket är mer än 20 gånger det värde som privatiserades i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Regeringarna höjde räntan och antog stramare ekonomiska handlingsprogram.

Den korta räntan som den brasilianska centralbanken sätter ligger för närvarande på 19,5 procent, att jämföra med USA:s som ligger på 3,75 procent.

Det långsiktiga misslyckande som blev resultatet har gett upphov till ett folkligt missnöje med och ett valmässigt bakslag mot reformerna, som ofta går under namnet “nyliberalism” i Latinamerika.

Missnöjet och förändringsviljan växer

Under de senaste sju åren har vänsterpopulister som gått till val emot dessa ekonomiska reformer vunnit valen i Argentina, Brasilien, Ecuador, Uruguay och Venezuela. Bolivia ser ut att gå en liknande utveckling till mötes.

I Mexico är den förra borgmästaren i Mexico City, Andres Manuel Lopes Obrador, ledaren för vänsteroppositionella Demokratiska Revolutionära Partiet, den kandidat som leder opinionsundersökningarna inför nästa års presidentval.

Väljarnas revolt har redan lett till vissa positiva resultat. Argentina motsatte sig IMF:s rekommendationer efter att ha deltagit i den största självständiga skuldförsummelsen någonsin och satt hårt mot utländska fordringsägare.

Landet har de senaste två åren haft en själständig tillväxt på omkring nio procent. Venezuelas regering har hållit sitt löfte om att dela med sig av landets oljerikedomar till landets fattiga majoritet och försett dem med gratis sjukvård, subventionerad mat och mycket större tillgång till utbildning och läs- och skrivkunnighetsåtgärder.

Washington har ännu inte kunnat acceptera den nya verkligheten. Med tanke på Floridas alla exilkubaner och deras betydelse i de amerikanska valen är det, politiskt sett, mycket enklare att skuldbelägga Hugo Chavez, eller kanske till och med Fidel Castro, för de växande politiska och sociala protesterna i Latinamerika.

Men dessa revolter är väldigt lokalt förankrade, och ett förutsägbart resultat av ett utdraget, misslyckat ekonomiskt experiment.


Mark Weisbrot, Center for Economic and Policy Research.

Översättning: Erik Lindgren

Artikeln är publicerad med författarens tillstånd.

Support Cepr

APOYAR A CEPR

If you value CEPR's work, support us by making a financial contribution.

Si valora el trabajo de CEPR, apóyenos haciendo una contribución financiera.

Donate Apóyanos

Keep up with our latest news